Two Non Blondes

Ja vad kan jag säga? Miss Bliss här har ju då redan presenterat mig, så nu ska jag, gott folk ta och berätta om min bloggkompanjon för er.

Hon sitter just nu här i samma soffa - ja det hade ni väl aldrig kunnat gissa menar jag - och mumlar för sig själv. Ja, lite sådär som min 80+åriga farmor gör emellanåt när hon tror att folk lyssnar på henne utan att dom ens befinner sig i samma rum. Ja, nu är det ju visserligen så att Miss Bliss är den äldsta utav oss två, men fullt så gråhårig är hon inte än för att tillåtas gå på russin-discon. Hon är sådär lagom gammal förstår ni, kommer från en lagom stor liten plats med hela tre(!) bensinmackar - om jag minns rätt och det gör jag sällan när det gäller bensinmackar för jag har ännu inget tillstånd att köra på folk - ett ICA med frukter som påstås vara dom godaste i världen och annat smått och gott.
Miss Bliss hometown ligger ungefär sådär 7 kilometer från närmaste underklädesplagg och är ganska mycket större än mitt eget Riverbay liksom, men förvisso säger nog inte det så mycket efter som jag kommer från en plats där det endast kommer tyskar två veckor per år...
Till skillnad från mig så är Miss Bliss naglar alltid nymålade och välskötta, till och med när hon bara har tjugo minuter till bussen och färgen är odefinierbar på hennes pappas bil. Fast det förstås, det kan ju vara mitt synfel som spökar.
Miss Bliss och jag är goda vänner, fastän mycket olika på flera sätt. Hon är rak, jag är lockig, hon har tjugo kilo skor, jag tjugo kilo kablar, men precis som Petter och hans vän i Polly-reklamen så har vi något gemensamt och det är London det. Ni förstår att på lördag är det dags att kasta sig ut igen, utan livlinor och utan älgen till vår soffsurfarvärd, för den får vi nog inte med för övervikten som kommer bestå av Miss Bliss skor.
Miss Bliss är för övrigt väldigt duktig på det där med chokladsås, vilket ju är jättebra för då har vi i alla fall något vi kan äta i London i kris-situationer. Kanske blir lite tjatigt i längden och jag är inte så säker på om chokladsås-diet är något som Anna Skipper skulle rekommendera för blivande stjärnor, men än så länge har jag inte råd att anställa en duktig kock. Men Miss Bliss är ju duktig på diska också, så det ordnar sig nog.
Hon dansar och är en såndär teaterapa också - ja lite som jag kan man väl säga - och det är just det som fört oss ofrivilligt samman. Eller om det kanske var för att vi blev totaldissade en gång för längesen när hela gänget skulle ut och göra stan osäker men det visade sig att hela gänget ångrade sig när jag och Miss Bliss jobbat på våra lookar i timmar?
Ja som sagt, det där med att minnas rätt är inte min grej.
Men jag minns att vi fyller år i samma månad och att vi båda tycker väldigt mycket om rött kött och vin på lördagar. Miss Bliss är en sådan som säger till om saker när dom blir för genomstekta och det är bäst att hon får som hon vill, annars blir det svårt där om man vill ha dricks.

Och på tal om kött så kurrar min mage och jag tror bestämt det är dags att minnas någonting som jag började glömma... Men titta gärna in igen - Miss Bliss må sega i sin egna blogg men det ska det bli ändring på nu. Är man sambo med mig, ja då får man skylla sig själv.