Männen i våra liv - del 2
Miss Bliss berättade tidigare lite virrigt om de där så kallade Männen I Våra Liv så eftersom jag sitter hemma med en livshotande förkylning så tänkte jag ta tillfället i akt att fylla i luckorna i hennes story
Om vi ska börja med fortsättningen på min lista.
Miss Bliss har helt tydligt och klart glömt av en av dessa så kallade män i mitt (eller våra faktiskt eftersom vi är lika generösa som Jesus och faktiskt delar lite på följande benämnda nämnare) och det är ju Zeta.
Zeta är han som tycker han är en riktig casanova och hade det inte varit för att han faktiskt är rätt charmig ändå, ja då hade man börjat undra rätt seriöst hur det står till med pojken. Ehem.. mannen.
Han är lite så att han tar vad han får helt enkelt... och det är väl inte alltid negativt antar vi.
Nästa bortglömda man är han med den svartsjuka modellfrun. Vi kan kalla honom för Tomates. Honom ska man inte göra upprörd för även om hans vokabulär brister så blir han faktiskt turk när han är arg. Och han idkar månggifte i baren - drar in sina fruar (som för övrigt oftast blir hemskt förvånade) i mörka garderober och kysser skiten ur dom bara sådär apropå nada.
Fast Tomates är egentligen rätt harmlös. Det är frugan man ska akta sig för.
Sen har vi ju Winnie the Poh. Snubben som en gång sjöng en liten godnatt-serenad (Good Night Sweetheart) och dansade för mig innan han lämnade mig där, alldeles stum och töntigt leendes, på den spanska trappan. Han bestämde sig visst för att helt sådär ta upp kontakten igen... Och det vet vi inte riktigt vad vi tycker om. Än.
Och så har vi ju Gilbert. Landlorden som vi fick ont i hjärtat av att tacka nej till. Stackars lilla Gilbert med sina små lägenheter i Lewisham. Så trevlig och imponerad av oss svenska, sjungande, handlingskraftiga flickor. (Note to myself: Bjuda Gilbert på te.)
Och där tog det kanske slut..? Åtminstone så minns vi inte fler, så kanske är de inte så värda att nämnas i så fall.
Så, let's move on: Miss Bliss.
Eftersom hon själv fick så bråttom iväg, ja då ska jag vara sådär genomsnäll som jag nu är och utveckla dessa små historier för er en aning.
Vi fick ju höra talas om en viss Italiensk Hundvalp. Dessa hundvalpar känns för övrigt igen på deras trånande, vädjande blickar som säger allt och lämnar föga kvar åt fantasin. De är för det mesta för blyga för att egentligen slänga sig om halsen på dig, men kysser marken där du går och blir lätt sårade och griniga.
Denna Italienska Hundvalp är helt nere i Miss Bliss, om jag får säga det själv. Och helt tokig är han väl inte egentligen... Om det inte varit just för att han är Hundvalps-material, med allt vad det innebär...
Irländska Teddybjörnen - vad kan jag säga? Problemet här är att jag fortfarande inte hänger med i svängarna, så kanske är det bäst om Miss Bliss drar den här själv. Men en sak är säker; han betyder nog lite mer än vad som gärna erkäns.
Asshole-Cunt är en intressant figur. Han är den där typen som ger Miss Bliss mega-cravings och jag har hört att det ska blixtra och allt möjligt magiskt mellan dom när de väl funkar ihop. Vad är då problemet? Såklart, han är ju faktiskt en Asshole-Cunt och sånna ska man akta sig för lite. Dom utger sig för att vara drömprinsar, men oftast är de drömprinsar som inte riktigt kommit ut ur den där garderoben med alla skeletten i.
Kännetecken: snygga som sjutton, intressanta, charmiga... Och du vet aldrig riktigt vart du har dom.
Sydafrikanske Blivande Mannen kommer härnäst och honom gillar vi. Han tycker jag har fina ögon och sånna gillar vi absolut. Sen så är han typen som får en på bra humör och hur kan man inte gilla det?
Men det förstås... Han är ju inte överdrivet knäsvaghets-framkallande. Det är nog där skon klämmer.
Övriga nämnda Så Kallade Män är nog Miss Bliss lite mer haj på så det får bli hennes uppgift att berätta mer om dessa.
OCH SÅ HAR VI DÅ VÅR GEMENSAMMA FAVORIT: Den så kallade mannen som vi inte blir av med, men gärna vill.
Låt oss kalla honom för Larry. Larry var från början vårt spanska husdjur; den som många kallar ohyra, men som vi för diskretionens skull kallar Larry. Det är lite samma sak med den här nye Larry - han finns överallt, är ofta orsaken till höjda röster och inte blir man av med honom bara för att man sätter ut honom i hallen med en plastmugg över sig.
Well go vänner, det var allt för ikväll. Min stackars överarbetade hjärna vill visst inte mer och konstigt vore det väl annars - jag ligger ju trots allt härhemma med en absolut livshotande förkylning och det kan ju få vilken hjärna som helst ur balans. Även om den råkar vara lika grym som Jesus.
Om vi ska börja med fortsättningen på min lista.
Miss Bliss har helt tydligt och klart glömt av en av dessa så kallade män i mitt (eller våra faktiskt eftersom vi är lika generösa som Jesus och faktiskt delar lite på följande benämnda nämnare) och det är ju Zeta.
Zeta är han som tycker han är en riktig casanova och hade det inte varit för att han faktiskt är rätt charmig ändå, ja då hade man börjat undra rätt seriöst hur det står till med pojken. Ehem.. mannen.
Han är lite så att han tar vad han får helt enkelt... och det är väl inte alltid negativt antar vi.
Nästa bortglömda man är han med den svartsjuka modellfrun. Vi kan kalla honom för Tomates. Honom ska man inte göra upprörd för även om hans vokabulär brister så blir han faktiskt turk när han är arg. Och han idkar månggifte i baren - drar in sina fruar (som för övrigt oftast blir hemskt förvånade) i mörka garderober och kysser skiten ur dom bara sådär apropå nada.
Fast Tomates är egentligen rätt harmlös. Det är frugan man ska akta sig för.
Sen har vi ju Winnie the Poh. Snubben som en gång sjöng en liten godnatt-serenad (Good Night Sweetheart) och dansade för mig innan han lämnade mig där, alldeles stum och töntigt leendes, på den spanska trappan. Han bestämde sig visst för att helt sådär ta upp kontakten igen... Och det vet vi inte riktigt vad vi tycker om. Än.
Och så har vi ju Gilbert. Landlorden som vi fick ont i hjärtat av att tacka nej till. Stackars lilla Gilbert med sina små lägenheter i Lewisham. Så trevlig och imponerad av oss svenska, sjungande, handlingskraftiga flickor. (Note to myself: Bjuda Gilbert på te.)
Och där tog det kanske slut..? Åtminstone så minns vi inte fler, så kanske är de inte så värda att nämnas i så fall.
Så, let's move on: Miss Bliss.
Eftersom hon själv fick så bråttom iväg, ja då ska jag vara sådär genomsnäll som jag nu är och utveckla dessa små historier för er en aning.
Vi fick ju höra talas om en viss Italiensk Hundvalp. Dessa hundvalpar känns för övrigt igen på deras trånande, vädjande blickar som säger allt och lämnar föga kvar åt fantasin. De är för det mesta för blyga för att egentligen slänga sig om halsen på dig, men kysser marken där du går och blir lätt sårade och griniga.
Denna Italienska Hundvalp är helt nere i Miss Bliss, om jag får säga det själv. Och helt tokig är han väl inte egentligen... Om det inte varit just för att han är Hundvalps-material, med allt vad det innebär...
Irländska Teddybjörnen - vad kan jag säga? Problemet här är att jag fortfarande inte hänger med i svängarna, så kanske är det bäst om Miss Bliss drar den här själv. Men en sak är säker; han betyder nog lite mer än vad som gärna erkäns.
Asshole-Cunt är en intressant figur. Han är den där typen som ger Miss Bliss mega-cravings och jag har hört att det ska blixtra och allt möjligt magiskt mellan dom när de väl funkar ihop. Vad är då problemet? Såklart, han är ju faktiskt en Asshole-Cunt och sånna ska man akta sig för lite. Dom utger sig för att vara drömprinsar, men oftast är de drömprinsar som inte riktigt kommit ut ur den där garderoben med alla skeletten i.
Kännetecken: snygga som sjutton, intressanta, charmiga... Och du vet aldrig riktigt vart du har dom.
Sydafrikanske Blivande Mannen kommer härnäst och honom gillar vi. Han tycker jag har fina ögon och sånna gillar vi absolut. Sen så är han typen som får en på bra humör och hur kan man inte gilla det?
Men det förstås... Han är ju inte överdrivet knäsvaghets-framkallande. Det är nog där skon klämmer.
Övriga nämnda Så Kallade Män är nog Miss Bliss lite mer haj på så det får bli hennes uppgift att berätta mer om dessa.
OCH SÅ HAR VI DÅ VÅR GEMENSAMMA FAVORIT: Den så kallade mannen som vi inte blir av med, men gärna vill.
Låt oss kalla honom för Larry. Larry var från början vårt spanska husdjur; den som många kallar ohyra, men som vi för diskretionens skull kallar Larry. Det är lite samma sak med den här nye Larry - han finns överallt, är ofta orsaken till höjda röster och inte blir man av med honom bara för att man sätter ut honom i hallen med en plastmugg över sig.
Well go vänner, det var allt för ikväll. Min stackars överarbetade hjärna vill visst inte mer och konstigt vore det väl annars - jag ligger ju trots allt härhemma med en absolut livshotande förkylning och det kan ju få vilken hjärna som helst ur balans. Även om den råkar vara lika grym som Jesus.
Over & Out - Lady T
Kommentarer
Trackback
